De mördade en kvinna som gjort slut med dem.
Nu menar de att mordet var ”onödigt” och kunde ha förhindrats.
De säger: ”Någon skulle ha låst in mig i tid”.

Text: Kristina Edblom och Kerstin Weigl Foto: Anna Tärnhuvud

Vi har haft kontakt med 18 morddömda män. Två av dem träffar vi på två av landets fängelser med högsta skyddsklass.
Den yngre mannen, 29-åringen, har inte klippt håret sedan han en sommardag dödade sin förra flickvän med kniv. Han talar långsamt, vädjande. Han var 16 år när han först kom till psykiatrin. Avbruten skolgång, ströjobb. Dömdes för en misshandel han inte minns, cyklade då och då för att småprata med en övervakare han fann ”snäll”. Sjönk ner i depression, fick medicin (”av den fick jag jättebra energi, alla problem bara rann av”) och ljög sig till stora doser. Han bad om terapi för sin aggressivitet, stod i kö ett år.
Så blev han förälskad, men hon gjorde slut.
– Det är då min hjärna börjar fungera på ett sjukt sätt, säger han. Mina föräldrar tog med mig till vården. De såg nån slags besatthet, att jag inte kunde släppa henne.
Han ställdes i ny vårdkö.

29-åringen högg ihjäl sin flickvän med kniv.

Besatthet anar vi även hos den äldre morddömde mannen, 49 år gammal. En prydlig man, stark röst, sitter bredbent. Avtjänar 17 års fängelse för mordet på sina barns mamma. Hans medelklassliv rämnade när hon ville separera.
– Allt föll. Jag gick in i en otrolig depression. Jag hade inte trott på det där att gå in i väggen, äh, det var väl bara att bita ihop och komma igen. Jag är uppfostrad så. Man ska vara man och vara stark. Men när hon gjorde slut var det ett svart hål. Ingenting var viktigt. Jag skötte inte jobbet eller nånting. Jag tänkte att jag ville dö.
Han har fortfarande svårt att förstå att hon var rädd för honom.

Under flera månader har vi läst tusentals sidor om 236 män som dödat. Vi ser tickande bomber. Både 29-åringen och 49-åringens barndom har mörka stråk. Den yngre övergavs av sin första mamma. 49-åringen blev slagen som barn.
Det är typiskt.

• Minst 19 män i vår granskning växte upp med våld.
• Minst 18 omhändertogs som barn.

De verkliga siffrorna är högre. Information om uppväxten är i många fall sekretessbelagd i rättspsykiatriska utlåtanden: osynliga levnadsberättelser döljer sig under flera sidor överstruken text.

Exempel på vad vi antecknat: ”Pappa alkoholist, slog mamma, lämnade dem då han var tre.” ”Vistades på ungdomsvårdsskolor, frånvarande pappa, misshandlades under uppväxten.” ”Han hittades i en soptunna”.

När de 236 männen mördade, de tickande bomberna briserade, hade ofta något livsavgörande inträffat det senaste året.

• 75 av 236 män separerade.
• 18 startade en vårdnadstvist.
• 21 förlorade bostaden och 12 jobbet.

Anstalten Hall – ett av landets fängelser med högsta skyddsklass.

När den 29-årige mannen dödar sin förra flickvän är han arbetslös, bostadslös och dömd för misshandelsbrott. Han talar med vänner om att söka upp förra flickvännens nya pojkvän.
– Jag talade om att döda. Redan det är ju vansinnigt. Jag hade behövt höra att det inte är normalt. Jag förstår inte hur jag misslyckades med att inse det själv. Jag skulle ha kastat mig till psyket och sagt: Skriv in mig annars kommer nån att dö.
– Först här på anstalten börjar de snacka om beteendeterapi. Men det är kört nu. Jag menar inte vara självömkande, det var jag och ingen annan som gjorde det, men det finns inget mer i det här livet jag vill ha. Jag tog bort det värdefullaste.

Även 49-åringen vill tala om hur mordet hade kunnat förhindras. Vid tiden för brottet är han frigiven i väntan på att avtjäna straff för det första grova våldsbrottet mot sin exsambo. Han har fått sparken.

– Jag hoppas ni ser min frustration, för mordet hade gått att förhindra, jag har suttit på jobbet och gråtit, alla visste hur dåligt jag mådde och psykiatrin säger; vi kan inte hjälpa.

Han säger: Jag fick ingen hjälp. Men han var hjälpsökande: han gick till vårdcentral, fick sömnmedel, antidepressiv medicin. Han letade upp en mansjour, träffade kurator och gick i samtal på ett kriscentrum.

En läkare såg att han var deprimerad, ville skicka honom till psykiatrin.
– Fan att jag inte gjorde det, men jag tänkte att jag har inga självmordstankar, det är lugnt. Jag hade väl nån självförnekelse.

Var fjärde man som dödat sin kvinna lägger skuld på henne, avslöjar vår granskning.
Ur dokumenten: ”Hon provocerade mig och framkallade min vrede”.  ”Hon skrek och kunde inte lugna sig.”  ”Det var hon som började. ” ”Hon ville inte lyssna och det provocerade mig.”
Ord som återkommer är ”förnedrad” och ”provocerad”.

De 236 männen i vår granskning beskrivs påfallande ofta som sårbar, omogen, lättkränkt och med ”starkt underliggande hämmad aggressivitet”.

• Minst 132 hade en psykiatrisk diagnos eller personlighetsstörning, eller bådadera.
• Minst 61 av männen har en personlighetsstörning.
• Vanliga är borderline, antisocial och narcissistisk personlighetsstörning. De har höga tankar om sig själva, tål inte kritik, är aggressiva, impulsiva, lättkränkta. Svår separationsångest och bristande empati är andra symptom.

För de störda männen är kvinnan allt. Han accepterar inte att hon bara går.
Efter mordet har han svårt att förklara brottet.
Ur vår undersökning: ”Det svartnade.” ”Jag ville bara prata.” ”Allt rasade, jag tappade kontrollen.” ”Vi grälade men jag förstår inte varför jag hämtade vapnet.”  ”Jag minns bara att jag stod med en blodig kniv.” ”Jag ville bara skrämmas.”  ”Jag ville bara få tyst på henne.”

29-åringen dödade sin flickvän med kniv: ”Jag sa att jag inte kunde leva om jag inte fick träffa henne”

29-åringen med den milda rösten har diagnosen borderline. Han dödade sin förra flickvän med 27 hugg. Han hade färdats 30 mil till henne. För att han fick ”ett akut behov”. Han var nykter. Han har inte kunnat förklara vad som rörde sig i hans huvud, men att han – kanske – ville skrämma henne. Ur domen: ”Jag sa att jag inte kunde leva om jag inte fick träffa henne.”

49-åringen har en narcissistisk personlighetsstörning men som han inte vill kännas vid.  Han spanade efter sin exsambo, fann henne, dödade henne med kniv. Han vägrar säga att han var arg. Han var ”besviken”. Han ville skrämma henne. ”Så att hon förstår att hon måste lyssna på mig.”

Sedan föll allting …. det blev någon typ av psykos.

49-åringen anser att samhället ska bemöta våldsamma män som missbrukare. De ska tvingas möta oroliga anhöriga och vänner. Han menar att det kan ”rädda förhållandet”.
– Följer man inte med frivilligt ska man bli tvångsinlagd. Det låter kanske naivt.  Jag vet, omhändertaganden är integritetskränkande. Men om så många har psykiska problem måste mer till. Det finns ju andra lagar, som LVU. Vi skulle kunna säga: Vi vill att du följer med här och blir inlagd tre dygn.

Den 29-årige morddömde mannen säger:
– Om man börjar tänka på att skada andra, tveka inte att söka hjälp, det är inte svaghetstecken. Det har varit problemet för mig, man känner sig svagare om man söker hjälp. Och tillsätt mer resurser till psykiatrin! Gör det.

Se alla Anna Tärnhuvuds bilder