Han körde över henne med bilen. Sen vände han – och gjorde det igen
Hanna Widmark, 22, i Lund. Lisa Persson, 66, i Hyltebruk. Susanne Siberg, 40, i Gusum.
De ville lämna ett förhållande, och det var ett genomtänkt beslut. Men livsfarligt.
Text: Kristina Edblom och Kerstin Weigl
Publicerades i Aftonbladet 4 maj 2009
u ska jag hem och göra slut, sa Hanna Widmark till sin bästa väninna i Lund en måndagskväll i mars. Hon hade bestämt sig.
Det hade varit svårt att ge upp. Hon hade verkligen trott att deras kärlek skulle räcka, att hon kunde rädda honom från missbruksproblemen.
Hon hade tagit honom från folkhögskolan i Arvika hem till Lund, de skulle göra en nystart långt bort från hans gamla vänner. Men nu hade han tagit hennes bankomatkort och försökt ta ut pengar. Igen.
Hon orkade inte mer. Hon kunde inte hjälpa sin pojkvän. Lika lite som kontaktmännen på arbetsförmedlingen, eller på socialtjänsten. S:t Lars sjukhus hade bara skickat hem honom med tabletter mot ångesten.
Hon hade bestämt sig, det var slut. Hon hade i och för sig bestämt sig flera gånger tidigare. Första gången redan i Arvika. När Hanna sa att hon ville bryta hade han gjort sig illa och hittats medvetslös.
Men nu var det dags. Hon hade berättat det för mamma också, på söndagskvällen efter teaterpjäsen de sett tillsammans. Mamma hade bett Hanna att inte vara ensam med honom när hon gjorde slut.
Sedan hade de kramats på gatan.
Var inte orolig, sa Hanna till sin mamma.
isa Persson i Hyltebruk inväntade som alltid mörkret innan hon snörde på sig joggingskorna. Det var en tisdag i november.
På lätta fötter sprang hon ut, flera gånger i veckan. Stark och fri. Och samtidigt levde hon som i bojor. Alltid måste hon ta sällskap hem. Se sig noga om. Inte svara i telefon.
Det var en skam, kunde hon känna. Den där rädslan. För fem år sedan slog han henne, dömdes för misshandel och fick besöksförbud, och alla var förstående. Tyckte synd om Lisa. Men hon gick tillbaka till honom. Och vem var hon att kräva sympati, när han slog igen? Hon fick skylla sig själv. Det var ingen som sa det, men så tyckte Lisa själv.
I söndags såg Lisa honom senast. På gammeldansen i Smålandsstenar, han bjöd som vanligt upp och hon vågade aldrig säga nej.
Lisas söner sa: Du måste flytta från Hyltebruk. Han är inte klok som skriver alla de där breven. Och tänk att han bär upp mat till dig!
Men, tänkte Lisa, varför var det hon som skulle fly som en rädd hare? Springa bort från allt som betydde något.
Ändå sparade Lisa breven. Om hon skulle behöva nya bevis för förföljelsen, i ännu en rättegång. I lådan fanns nu 170 kuvert, de flesta oöppnade.
Ingen vet exakt vad klockan var när Lisa Persson sprang ut. Någon gång efter 17. Satt han och väntade på henne redan då, i bilen? I mörkret.
orsdagen då Susanne Siberg dog sörjde hon sitt hår. Det hade sambon klippt under ett av deras många bråk. Luggen var stubb. Hon hade alltid varit så stolt över sitt långa hår. Nu skulle hon inte vara fin i kyrkan på lördag på sonens konfirmation.
Susanne hade en flyktplan: nästa dag skulle hon packa sin väska. Bara ta med det nödvändigaste. Sambon skulle tro att hon bara skulle åka med sin mamma Maude på pojkens stora dag. Men Susanne skulle inte komma tillbaka till sambon i Gusum.
Vad som i stället skulle ske visste Susanne inte. Hon hade inget arbete, ingen bostad. Hon var 40 år och mamma till tre barn, hade levt ett liv med missbruk och kriminalitet.
Susanne hade bett socialtjänsten om hjälp med en nystart, en bostad, med vård mot sitt tablettmissbruk. Hon gick dit flera gånger i veckan.
Ur socialjourens anteckningar:
”AKTUELL SITUATION: Susanne kommer till mötet, hon har under lördagen blivit misshandlad av sin f d sambo som hon fortfarande är inneboende hos. Susanne har blåmärken och skärsår i ansiktet. Susanne vill inte polisanmäla honom för hon vill inte göra honom arg.”
Något boende kunde socialtjänsten inte hjälpa henne med. Pengar kunde de inte ge, eftersom hon var sambo. Det räknas som att hon ska kunna bli försörjd.
Däremot fick hon kuponger så att hon kunde hämta ut ett mål mat på äldreboendet varje dag. Och en tågbiljett, till sin mamma i Örebro.
I ett kuvert på köksbordet hemma hos Susanne låg 500 kronor. Present till sonen. På lördag skulle han få den. Ingen vet säkert var Susanne fick sedeln från. Hon ringde flera gånger till sin mamma den här dagen, torsdagen den 18 maj 2006. Hon var nervös. Hon ältade sitt förstörda hår.
Mamma sa varje gång att Susanne skulle få låna en stråhatt att bära i kyrkan. Den fula luggen skulle nästan inte synas alls.
Hanna Widmark fälldes kvällen den 27 mars 2006 på Helgeandsgatan i Lund till golvet av sin pojkvän. Han stack henne med kniv. Lade handen över hennes mun. Han hade sina ben över hennes axel och armbåge. Tog en hantel från golvet och slog.
En granne vittnade senare i Lunds tingsrätt: ”Dunkarna var så kraftiga att det skallrade i fönstren. De pågick 10–20 minuter. Sedan blev det tyst.”
Lisa Persson blev överkörd av en Opel Astra mellan 17.50 och 18.00 den 3 november 2004. Bilen återvände och körde över henne en gång till. Hon avled samma dag.
Ex-sambon påstår att hon ringt honom och ville träffas.
Susanne Siberg mördades vid 22-tiden den 18 maj 2006. Det var knivhuggen mot hjärtat och lungorna som blev direkt dödande.
Efteråt lade mannen kniven i hennes hand och hävdade att det var ett självmord.