Soheil. Foto: MAGNUS WENNMAN

”Socialen tog min barndom”

Nästan alla barn som förlorat mamma i ett mord får psykiska problem.

Men vilken hjälp de får är ett lotteri.

Några får ingen alls.

Text: Kristina Edblom och Kerstin Weigl

Publicerades i Aftonbladet 5 januari 2013

Soheil, 20: De bryr sig inte om att min syster har försvunnit

D

agen innan hade familjen firat Soheils 13-årsdag. Han fick tårta och presenter. Pappa höll sig lugn.

Från skolmatsalen såg han helikoptern som cirkulerade över deras hus, polisbilar överallt, avspärrningsband. Han sattes i en polisbil som körde därifrån. Flera timmar senare berättade någon att mamma var död – skjuten med nio skott utanför sin lägenhet.

Första natten sov de hos lillasyster Taras dagisfröken, dagen därpå fördes de till en jourfamilj. Där blev de kvar i många månader, minst ett och ett halvt år, minns Soheil.

Paret de kom till var stöttande och snälla, men godkändes inte av socialtjänsten. De ansågs vara för gamla för att ta hand om Tara.

– Vi fick aldrig något riktigt svar på varför de här stackars barnen inte fick vara kvar hos oss, säger jourpappan.

I stället placerades barnen i en ny familj.

Socialen lyssnade varken på oss eller på Soheil och Tara. Jourhemspappan

– Det fanns ingen kärlek i den familjen. Vi trivdes inte. Jag minns att soc kom för att checka av, men de brydde sig inte, säger Soheil.

Han rymde, övertygad om att Tara skull få komma efter. Men de kommande åren flyttade syskonen mellan olika familjehem, splittrades gång på gång. Den första jourfamiljen har hela tiden funnits kvar som ett stöd.

Soheil återvände dit. När Tara kom och hälsade på sin storebror märkte familjen att hon mådde dåligt.

– Socialen lyssnade varken på oss eller på Soheil och Tara. De betraktade det som gnäll från vår sida, men det var inte gnäll, det var ett larm om att situationen var allvarlig, säger jourhemspappan.

Tara var rädd och vågade inte säga ifrån.

P

åsken 2009 åkte Soheil och Tara till Iran tillsammans med flickans familjehem. När det var dags att åka hem vägrade hon att följa med tillbaka.

Hon blev kvar hos mammans släkt i Iran.

Det har snart gått fyra år och Soheils syster är fortfarande fast i landet. Då ville hon bort från familjehemmet, nu är hon tolv år och vill hem.

Hon mår dåligt och saknar den enda hon har kvar – sin storebror. Men hittills har alla försök att få hem Tara misslyckats och känslan är att ingen riktigt orkat bry sig.

Klas Weidstam är särskilt förordnad vårdnadshavare åt flickan:
– Polisen har två gånger lagt ner utredningarna eftersom det inte har begåtts något brott. Socialtjänsten har meddelat att fallet är avslutat för deras del. Eftersom hon har dubbelt medborgarskap har jag inga befogenheter i Iran, förklarar han.

Även han är arg och besviken på socialtjänsten.

– Det är en katastrof. Socialtjänsten har varit utomordentligt klen och svag och bäddat för det här. Det verkar som att de tyckt att det varit skönt att bli av med problemet Tara, säger Klas Weidstam.

Soheil fortsätter att kämpa för att hans syster ska komma hem.

Han har hjälp av jour­familjen och syskonens psykologer från Rädda barnen som de fick kontakt med i ett tidigt skede när inte landstinget kunde erbjuda hjälp.

– Det är en människa som har försvunnit som de inte bryr sig om. Det är som att hon inte finns, allt har lagts ner, säger Soheil.

Det har gått över sju år sedan hans mamma mördades och livet slogs i spillror.

– Jag vet inte vad barndom är. Den togs ifrån mig av min pappa och av socialen och en massa grejer, den togs ifrån mig och min syster.

A

ftonbladets granskning av hur det har gått för 54 barn vars mamma dödades av pappa visar att minst 41 av dem har haft allvarliga psykiska besvär efter mordet, en del är för små för att det ska gå att svara på.

Mer än vart tredje barn var hemma när mamma dödades, de bär på ohyggliga minnen. För de allra flesta handlar det om ett livslångt trauma.

Ändå kommer hjälpen ofta sent, eller inte alls.

Johan, 17, erbjöds ingen psykologhjälp första året efter att pappa mördat mamma. Hans farföräldrar fick inget stöd i att ta hand om de fyra syskonen i bostaden om två rum och kök.
En fyraårig pojke som hörde mamma dödas mådde mycket dåligt, familjehemmet bad förgäves om hjälp hos barnpsykiatrin. Nästan två år senare hittade familjehemsmamman en traumaexpert.

– Stödet blir godtyckligt, säger Moa Mannheimer, verksamhetschef vid BUP Grinden i Stockholm, som möter barn med svåra upplevelser.

Intervjuer med barnen eller deras vårdnadshavare visar att barnens trauman är svåra. Vuxna släktingar orkar inte alltid se deras behov. Från myndigheter finns en beröringsskräck, barnen blir inte själva tillfrågade.

Granskningen visar att många av barnen har allvarliga problem med långvarig psykisk sjukdom, kriminalitet och avbruten skolgång. Forskning visar att barn som placeras i fosterhem är kraftigt överrepresenterade när det gäller missbruk, psykisk sjukdom, självmordsrisk, dåliga skolresultat och kriminalitet.

– Det är ett underbetyg till socialtjänsten som har ansvaret för de här barnen, säger Bo Vinnerljung, professor i socialt arbete.

Aftonbladets granskning avslöjar också allvarliga svek mot barnens grundläggande rättigheter till ett tryggt hem.

Vart femte barn i undersökningen har tvingats flytta flera gånger.
En nioårig pojke bor fortfarande i jourfamilj för att socialtjänsten misslyckats med att hitta en permanent placering. Det har gått ett och ett halvt år sedan hans pappa greps för mordet, men pojken har redan flyttat åtskilliga gånger.
Vart fjärde barn har tvingats flytta ifrån ett syskon. Halv­syskon som bodde tillsammans innan mamman dödades kan sällan bo kvar tillsammans. Det är förståeligt att de många gånger måste bo på varsitt håll. Men konsekvenserna för barnen är inte mindre allvarliga för det.

En 13-årig pojke har växt upp tillsammans med sina halvbröder. När deras mamma mördades flyttades småsyskonen till ett skyddat boende. Inte ens den närmaste familjen får veta var de bor eftersom pojkarna utsatts för hot från sin pappa.

– Han saknar sina bröder och det är tufft för pojkarna också även om de har det bra. Vi får träffas på neutral ort under några timmar, det blir inte naturligt, säger pojkarnas mormor.

Fotnot: Barnens medverkan är godkänd av vårdnads­havare.