Vi har hittat en mördad kvinna. Vi tror att det är din mamma

on var 16 år då, i augusti 2001. Marie och mamman Fatemeh Daneshfar bodde tillsammans i en av kvinnojourens lägenheter i Helsingborg.

De stod varandra nära, gjorde allt tillsammans. Fatemeh kammade och fönade sin dotters hår. Marie skyddade henne mot mannens slag och sparkar.

I Teheran var Fatemeh en självständig kvinna, drev sitt företag och kämpade för rätten till dottern. Men som ensamstående mamma såg hon ingen framtid för Marie i Iran.

Så de flyttade till Sverige och Fatemeh gifte sig med en landsman. Det var konstigt redan från början, säger Marie. Mamma gjorde det för min skull.

De blev som fångar i sitt eget hem. Mannen var svartsjuk – Fatemeh fick till slut inte ens gå till skolan där hon läste svenska. Hon ville lära sig språket, bli en del av samhället. Men då kände han sig hotad.

I stället blev hon som älskade att umgås ensam och isolerad.

– Mamma gick ner i vikt och var inte alls lika glad som tidigare. I Iran var hon den som höll ihop familjen, hon saknade dem.

När Marie var hemma hörde hon hur mannen bråkade med hennes mamma. Flera gånger gick hon emellan. Det gick så långt att hon inte vågade lämna lägenheten. Hon var tonåring, men stannade hellre hemma för att Fatemeh inte skulle råka illa ut. De blev bästa kompisar.

Den 12 april 2001 polisanmälde Fatemeh sin man. Han hade då tryckt upp henne mot väggen, pressat händerna runt hennes hals så att ansiktet vitnade. När Marie försökte stoppa honom sparkade han undan henne.

Samma dag flyttade de, först till ett hotell och sedan till kvinnojourens lägenhet.

Men han fortsatte att komma, förföljde dem vart de än gick. Så fortsatte det hela sommarlovet.

Den här dagen skulle Fatemeh bara träffa en väninna. På vägen hem handlade hon. Marie var ensam när han stod på gatan utanför och kastade sten mot fönstret.

Hon ljög, sa att hon inte visste var mamma var. När han försvunnit ringde hon för att varna.

– Oroa dig inte, jag är snart hemma, försäkrade Fatemeh.

Det var sista gången Marie pratade med sin mamma.

å förmiddagen den 15 augusti hittades mammans kropp längs E 6:an mellan Helsingborg och Malmö. Han hade strypt henne med händerna. Hon låg på rygg med handväskan mellan benen. En bit bort anträffades två plastkassar med grönsaker och ett par damskor i.

Marie vaknade mitt på dagen. Hon hade hasat ner från stolen vid fönstret och låg på köksgolvet. När hon reste sig upp såg hon polisbilen utanför.

– Jag fick följa med till polisstationen. De tog in mig i ett rum och sa rakt ut vad som hade hänt: ”Vi har hittat en kvinna som blivit mördad, vi tror att det är din mamma.”

Hon minns inte vad som hände, bara att hon skrek och grät. Hon tappade andan och fördes till sjukhus. Marie som inte har en enda släkting i Sverige ringde sin bästa vän Sofia.

Det var Sofia som tog hand om henne de följande dagarna. Hon matade och tvättade Marie. När Fatemehs syster ringde från Iran fick Marie inte ur sig ett ord.

Efter några dagar kom hon till en jourfamilj. Maggan och Kalle blev hennes räddning. Marie som inte hade behövt lyfta ett finger hemma fick lära sig att diska sin egen tallrik och tvätta sina egna kläder. De lärde henne allt.

– Jag älskar Maggan och Kalle. Jag kommer alltid att vara tacksam för allt de har gjort för mig.

Hon bodde hos dem i tio månader. Men det gick inte att bo kvar i Helsingborg. Hon var rädd och minnena förföljde henne.

Hon fick erbjudandet att flytta tillbaka till släkten i Iran. Men sa bestämt nej. I stället flyttade hon till en äldre kvinna i Göteborg.

Första året kände Marie ingenting. Hon tänkte att Fatemeh kanske bara var bortrest, att hon skulle komma tillbaka igen.

Men när dagarna och månaderna passerade kom verkligheten ikapp.

– Jag ville helst glömma vad som hade hänt. Jag trodde att det skulle gå om jag festade och drack, men det gick inte.

änge klandrade hon sig själv. Om de hade stannat i Iran hade Fatemeh varit vid liv. De tankarna finns fortfarande kvar, även om hon vet att det inte är hennes fel att han mördade hennes mamma.

För Marie blev de första åren bara en väntan på att hon skulle fylla 18 så att hon fick bo själv. Kontakten med socialtjänsten handlade mest om det, en vädjan att få bli vuxenförklarad. Hon litade ju ändå bara på sig själv.

I dag är Marie 24 år. För några år sedan hade inte den här intervjun varit möjlig, säger hon.

Hon lever med sin mamma dygnet runt. Hon har hennes smink och smycken. Hennes pennskrin, fotoalbum, kläder och porslin. På insidan av handleden har hon tatuerat Fatemehs namn på persiska.

Kursarna på universitet kanske inte ens lägger märke till den. Bara hennes bästa vänner vet vad som hänt.