Sköt Maria – sen sig själv

Söndagen den 1 juli 2007:

Eftermiddagssolen gassade och kantorn Maria Andersson skyndade sig mot bilen som stod parkerad på kyrkbacken. Det hade varit dop och hon hade sjungit ”Idas sommarvisa”.

På parkeringen väntade mannen hon lämnat ett halvår tidigare. Han sköt, träffade handväskan. Hon sprang, men snubblade på gräskanten. Han sköt igen. Och igen.

Han plockade upp tomhylsorna.

En barnfamilj hittade Maria framstupa, med fötterna på den asfalterade parkeringen. Ansiktet i gräset. Den rödrosa sommarklänningen mörknade och i handen höll hon bilnyckeln. Bredvid låg glasögonen.

Mannen brände iväg i sin röda Peugeot. Han svängde upp på gårdsplanen. Grannarna hörde hur han stängde bildörren. Därefter ännu ett skott.

Enis Andersson kan inte sluta tänka på den där sommarsöndagen. Det händer att hon tar fram den fläckiga klänningen, eller att hon tittar på bilderna ur polisens förundersökning. Det måste ha varit meningen att de skulle dö.

– En tänker och tänker, säger hon.

När Enis nåddes av dödsbudet hemma i Stora Mellby ville hon lyfta luren och slå numret till den andra mamman.

– Det var det första jag tänkte. Jag måste få tag på dig.

Hon nickar mot sin väninna. De har blivit som systrar, säger de.

Kvinnan mittemot är mamma till mannen som sköt Maria. De delar sorgen och saknaden efter barnen. Och de delar skammen:
”Där går mördarens mamma.”
”Där går mamman till hon som blev mördad.”

Sådant händer ju inte i vanliga familjer, trodde även de för två år sedan. Nu tittar de på varandra. Två kvinnor som snart ska fylla 70. Vad skulle de göra utan varandra? Vem skulle de då prata med? Vem skulle förstå?

Enis ringde sin sorgesyster några dagar senare. När han begravdes den 12 juli var Marias familj där.

Det är egentligen svårare för dem, säger Enis och ler mot sin vän. Hon som sitter med tungt huvud.
Gärningsmannens syster är också med. Hon har varit arg och besviken. Hon har skämts över sin bror.

– Jag har haft jättesvårt att acceptera det. Jag förstår ju rent förnuftsmässigt att han var sjuk. Han måste ha fått en knäpp. Det måste ha hänt något.

Maria var en mycket god vän. De sjöng och spelade tillsammans, och hade en vinklubb med några andra tjejer.

Enis vägrar se honom som en mördare. När de pratar om söndagen den 1 juli pratar de om ”olyckan”. Hon värjer sig mot omgivningens svartvita syn på ”Mördaren”.

Människor hon möter har kalllat honom ”idioten”. Och Enis har försvarat. Hon riktar ilskan åt andra håll.

– Jag är arg på polisen. Jag är arg på livet och jag är arg på gud, men jag kan inte vara arg på han som gjorde det. Han hade aldrig gjort så om han varit sig själv. Han hade hjälpt henne upp när hon snubblade, säger Enis.

Han, mannen med jaktgeväret, hade tjänstgjort åt FN i Bosnien och i Rwanda, plockat upp krigsskadade människor i ambulansen. Var det därför han blev sjuk? De vet inte.

Maria träffade mannen våren 2006 när de jobbade tillsammans. Han var 42 då, hon 28. Maria berättade aldrig särskilt mycket om förhållandet. Han var upp över öronen förälskad.

Runt jul samma år hände något som fick dem att gå skilda vägar. Han blev deprimerad. Gick in i sig själv. I kylskåpet stod maten orörd.

Inkorgen i Marias mobiltelefon fylldes med vädjande sms.

”Kan inte rå för att jag älskar dig. Förlåt!”

Maria svarade: ”Du behöver inte be om förlåtelse för det! Det behöver man bara göra för sånt som sårar andra.”

När Maria skyndade ut till bilen i sin röda sommarklänning var hon på väg till en annan man.

På gräsplätten, intill parkeringen, vid Brunskogs kyrka växer en pärlhagtorn. Trädet planterades en blåsig höstdag några månader efter Marias död. Enis lägger ner den röda rosen. Tittar mot kyrkan. Och på parkeringen. Pekar och försöker förstå.

Innan hon lämnar kyrkogården går hon ner till hans grav av natursten.  Rosen slokar lite efter ett par timmar i bilen.

De två mammorna småpratar vid graven:
– Det gör ont på morgonen och det gör ont på kvällen.
– Det gör ont när fåglarna kvittrar om våren.