redag eftermiddag den 24 oktober 2014 händer det som Susanne fruktat. Dagen innan har hon gått från att känna hopp till att prata om sin begravning, som så många gånger förut.
En vecka tidigare har hon ringt till Kriminalvården och berättat om sin rädsla. På deras uppmaning har hon skrivit ett brev, ett rop på hjälp som befinner sig någonstans mellan en brevlåda i Västerås och ett postfack i Göteborg.
”Om denna man får en oövervakad permission finns det en allvarlig risk att han kommer att försöka leta upp mig direkt. (…) Av den anledningen ber jag er att vara medmänniskor och inte bara en myndighet och meddela mig när han har permissioner.”
Brevet från Susanne.
Mannen träffar hon 2012 i Västerås, hon är specialistsjuksköterska, han vårdare. Allt går fort. Jeansen, Ed Hardy-plånboken och väskan med fransar byts mot bylsiga kläder med långa ärmar och krage.
Förlovning, giftermål, husköp och flytt till Kungsör inom några månader. Kontakten med barnen blir glesare.
I juli 2013 ringer Susanne sin mamma från en skogsdunge och säger: kom.
De kör till Dalarna. För kvinnojouren berättar Susanne om hoten och våldet. Han hittar henne. Susanne åker poliseskort mellan olika skyddade boenden.
Det kommande året ägnar Susanne all sin tid åt att hålla sig vid liv. Hon går tillbaka till mannen, flyr igen, hon söker hjälp men har i slutändan förlorat samhällets skydd.
Vår granskning av fallet avslöjar minst tolv misstag och systemfel som leder fram till mordet på Susanne.
1
Susanne får inget kontaktförbud
Susanne genomgår minst två hot- och riskbedömningar. Polisens ger ”risk medel mot hög” och socialtjänstens ger utslaget ”mycket allvarlig fara råder”. Trots detta beviljas hon aldrig att mannen hon fruktar beläggs med kontaktförbud med motiveringen att han är ostraffad och att bevisen inte räcker.
Åklagaren Fredrik Sandberg tar över huvud taget inte in farlighetsbedömningarna i sina beslut och står i dag fast vid att det var rätt.
2
Susanne får inte tillräckligt stöd att lämna mannen
Efter att ha levt gömd flyttar Susanne tillbaka till mannen och deras hus i Kungsör. Hon orkar inte leva på flykt. Att hon sökt upp honom minskar hennes trovärdighet, enligt polisen. Den socialtjänst som hjälpt henne under flykten avslutar hennes ärende.
Ännu en gång är det Susannes mamma som ingriper och hittar ett nytt gömställe med hjälp av en kvinnojour.
3
Polisutredningar läggs ner När Susanne dödas har tolv polisutredningar rörande bland annat olaga hot, misshandel och sexuellt ofredande lagts ner. Den stora utredningen om grovt kvinnofridsbrott är fortfarande pågående.
Fyra gånger meddelar åklagaren om åtalsunderlåtelse eftersom brotten inte anses tillräckligt allvarliga och att exmannen nu har dömts till ett långt fängelsestraff.
”Något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts inte”, anges som skäl.
Följden är att Susanne inte är målsägande. Hon har alltså inte rätt att få information om när exmannen ska ha permission.
Exmannen har anmält Susanne elva gånger, bland annat för olaga hot, ofredande och misshandel av hans döttrar. Även dessa utredningar läggs ner.
Motanmälningarna skadar Susannes trovärdighet. Det ska senare få förödande konsekvenser.
4
Ingen ser helheten Efter att Susanne har flytt för andra gången har hon kontakt med polisens personsäkerhetssamordning. De råder henne att byta identitet och flytta långt bort, men Susanne vill vara nära sina barn.
Nu har inte bara polis, socialtjänst och åklagare kunskap om Susannes situation, utan även Kronofogden och länsstyrelsen. Skatteverket har beviljat skyddade personuppgifter och kvarskrivning. Susannes post går till skattemyndigheten och ingen kan ta reda på var hon egentligen bor.
Tingsrätten beslutar om skilsmässa.
Mannen är nu häktad misstänkt för att ha våldtagit en patient på den psykiatriska mottagning där han arbetar. Från häktet skickar han aggressiva brev till Susanne och handskrivna betalningsförelägganden till Kronofogden:
”Susanne Ahl, eller vad hon nu heter, orm byter skinn men är fortfarande orm”, skriver han till myndigheten efter att hon har tagit tillbaka sitt efternamn.
5
Frivården ställer frågan till fel kommun Innan rätten bestämmer vilket straff mannen ska få gör Frivården en personutredning. De vänder sig då till Köping och får beskedet att han inte förekommer i socialregistret. Men mannen är skriven i Kungsör. Det är också Kungsör som har ingående kunskap om Susannes situation.
6
Socialtjänsten släpper Susannes ärende Den 3 september 2014 avslutar socialtjänsten i Kungsör hennes ärende. Susanne nekas plats på ett boende där hon kan ha sina hundar. Skyddsbehovet är inte lika stort så länge han sitter i fängelse, tycker kommunen. Ingenting nämns om vad som ska hända när exmaken får permission. Framtiden är inte deras ansvar, anser avdelningschefen på individ- och familjeomsorgen.
Något annat boende vill Susanne inte ha. Förtroendet för socialtjänsten är i botten.
Det blir oktober 2014. Tingsrätten har tvingat fram bodelning och försäljning av huset, mot hans vilja.
Susanne ägnar all tid åt att ”städa upp sin skit”, som hon säger. Hon bor i huset för att göra i ordning det sista, rädda de pengar som räddas kan. Hon har bestämt vart hon ska flytta och ska börja arbeta igen.
Exmannen avtjänar straffet, två år och sex månader, på Skogomeanstalten. Det ligger 35 mil bort. Susanne sover med en kniv under kudden.
7
Mannen bedöms som ”lågrisk” för nya brott Kriminalvårdens experter bedömer att risken för misskötsamhet eller återfall i brott är låg. Visserligen ser man några riskfaktorer: Han har förlorat arbetet, han mår psykiskt dåligt. Förhållandet till exfrun beskrivs som ”stormigt med plötslig stark förälskelse och impulsivitet”.
Om Susannes situation vet de ingenting. De ställer aldrig frågan.
Eftersom mannen suttit häktad sedan i februari beviljas han permission redan efter två månader på anstalten.
8
Hon får inte veta när han ska ha permission En vecka innan mordet ringer Susanne till Kriminalvården, samtalet varar i tio minuter och fem sekunder. Enligt hennes egna (obekräftade) uppgifter pratar hon med någon på Skogomeanstalten, hon ber om hjälp och uppmanas att skriva ett brev. Vi vet inte vem som tar emot samtalet eftersom Kriminalvården nekar vår begäran att ta del av deras samtalslogg hos Telia.
Susanne får sannolikt aldrig veta att hon har rätt att begära ut beslut om permission, de omfattas inte av sekretess.
I stället skriver hon ett vädjande brev. Brevet är poststämplat i Hallsberg den 23 oktober men öppnas inte förrän den 28 oktober, fyra dagar efter mordet. Det diarieförs först den 7 november.
9
Susanne får inget larm Fram till våren 2014 har Susanne kontakt med polisens personsäkerhetssamordning. Under hösten ansöker hon om ett larm men får inget svar.
10
Ingen myndighet kontaktar Kriminalvården Polisen har gjort riskbedömningen och gett henne rådet att flytta och byta identitet. Men de kontaktar inte Kriminalvården och informerar om hotbilden. Det gör ingen av de myndigheter som har kunskap om den farliga situationen.
Susanne måste själv ordna med sin säkerhet.
Susannes dotter i det nedbrända huset.
11
Inget larm går när mannen inte hör av sig Det är hans andra obevakade permission, den första till hemstaden, och han ska rapportera till anstalten mellan klockan 13 och 14 samma dag. Ingen ansvarig uppmärksammar att han inte hör av sig. Inget larm går. En timme senare – mellan 15.03 och 15.19 – mördar mannen Susanne.
Enligt reglerna skulle exmannen ha efterlysts inom en timme.
Först när polisen hör av sig klockan åtta på kvällen om att Susanne är död uppmärksammas att mannen aldrig ringde.
Susanne har en överenskommelse med sin familj – om hon inte svarar i telefon är det allvar.
På förmiddagen den 24 oktober upphör kontakten med Susanne. Pappan till hennes yngsta dotter pratar i telefon med henne när en bil kör upp på gårdsplanen. Det sista Susanne säger är: ”Bilen har åkt, men jag tror att någon är kvar.”
Polisens uppfattning är att exmannen kommer till platsen ”någon gång före lunch” och att hon utsätts för våld de timmar de är ensamma i det ensliga huset.
12
Polisen tar inte larmet på allvar Klockan 14.10 får polisen en orosanmälan, den kopplas till länskommunikationscentralen, LKC. ”Någon kvinna känner sig hotad av sitt ex.” Ett ”skärmsläckarjobb” de kan åka på ”i brist på annat”.
På LKC ringer inga varningsklockor, ingen bakgrundsinformation kommer upp på skärmen. Poliserna i Köping är däremot väl medvetna om vem kvinnan med de skyddade personuppgifterna är. De har varit där förut.
När den första patrullen kommer till platsen klockan 14.43 skymtar de två personer i huset. Men ingen öppnar. En hund skäller våldsamt.
De tar sig in, de ropar att hunden måste kopplas. En kvinnoröst svarar med möda. Det låter som: ”Hunden är inte värst här”.
I nästa sekund kommer mannen emot poliserna med draget vapen. De backar ut ur huset.
Kort därefter börjar det brinna. Mannen har tänt eld på huset.
Klockan 15.19 har exmannen skjutit Susanne och även sig själv. Branden är explosionsartad och våldsam.
Efteråt konstaterar den rättsmedicinska undersökningen att Susanne har omfattande frakturer på bröstben och revben, svullna läppar och utslagna tänder.
I en soptunna på gården hittar polisens tekniker det rörelselarm Susanne köpt för egna pengar på Biltema, tillsammans med blodiga handdukar och en tom flaska klorin.
På gårdsplanen ligger nycklarna till hennes bil som står parkerad vid en av ingångarna till huset. Under förarsätet ligger Susannes väska med det viktigaste, ett anteckningsblock med texten ”I händelse av min död”.
”Vill inte och tänker inte ta livet av mig. Vill leva nog för att allt är förstört. Men för mig är det viktigt att mina barn har en mamma som inte ger upp.”
Se alla Anna Tärnhuvuds bilder
MYNDIGHETEN:
”Har inget ansvar”
Sju myndigheter hade tydliga varningssignaler om att det fanns fara för Susannes säkerhet.
Men varken polisen, åklagaren, socialtjänsten eller kriminalvården ser i dag att de bär något ansvar för att Susanne mördades.
ÅKLAGAREN:
”Hade gjort samma bedömning nu”
Fredrik Sandberg, kammaråklagare Västerås, har fattat de flesta nedläggningsbeslut som rör Susannes anmälningar mot exmaken och även hans motanmälningar. Har du något ansvar i att Susanne mördades? – Det är klart att jag funderat över om jag kunde ha gjort något annorlunda, men jag hade gjort samma bedömning i dag och då kan man ju inte heller säga att man har något ansvar. Utifrån den här brottskatalogen fanns det inte på kartan och då kan jag inte heller säga att jag har något ansvar.
POLISEN:
”Flera faktorer spelade in”
Ansvariga chefer vid polisen i Västmanland vill inte bli intervjuade utan svarar via mejl och pressekreteraren Victoria Holmgren.
– Vi beklagar det som hände och utvärderar ständigt vår verksamhet. Polisen ansvarar för sin del i arbetet och vi agerade utifrån den information vi hade då. I just det här fallet var det många faktorer som spelade in och som ledde fram till den tragiska utgången.
SOCIALEN:
”Vi har inget ansvar”
Linda Forsman Axelsson, avdelningschef individ- och familjeomsorgen i Kungsör, som avslutade Susannes ärende mindre än två månader före mordet. Varför nekade ni Susanne plats på det boende hon önskade där hon kunde ta med sina hundar? – Socialtjänstlagen ska hjälpa enskilda individer, det finns ingenting som pratar om skyldighet mot hundar.
Utifrån ett socialtjänstperspektiv har vi presenterat ett förslag som motsvarar hennes behov. I det här fallet innebar det att ni förlorade möjligheten att skydda Susanne. – Varje person har rätt att tacka ja eller nej. Jag kan inte se att vi skulle kunna göra något annorlunda. Vilket ansvar har ni för att Susanne mördades knappt två månader efter att ni avslutat hennes ärende? – Inget. Vi har erbjudit insatser som motsvarar behovet. Det är fritt fram att tacka ja eller nej. Jag bedömer att vi inte har något ansvar. Diskuterade ni risken det innebar att exmaken kunde få permissioner? – Det är ingenting som man har pratat om överhuvudtaget, det är framtid. Här och nu finns ett behov, vad som finns i framtiden blir ju gällande först då. Vi har inte tittat på framtidsperspektivet. Varför? – Det är ingen som kan sia om vad som eventuellt kan hända via en annan vårdgivare eller myndighet.
Det är inget som vi på socialtjänstnivå har någon insyn i, kunskap om eller kan bedöma. Vi har absolut inte haft med det i våra diskussioner. Kommer ni att utreda hur detta kunde hända? – Nej, det är inget som vi bedömer att vi behöver göra.
KRIMINALVÅRDEN:
”Borde ha efterlyst”
Christer Persson, tillförordnad kriminalvårdschef, Skogomeanstalten:
Enligt Susanne själv ringde hon anstalten den 17 oktober för att få information av exmakens permissioner. Vem tog emot samtalet? – Vi har inte fått bekräftelse på att samtalet ägt rum.
Efter Susannes död nåddes ni av hennes brev hon där hon vädjade om information.
– Ja, innehållet i det brevet går inte på något sätt att misstolka. Det är ett rop på hjälp. Det är klart att det hade föranlett någon form av åtgärd om det hade varit känt tidigare. Enligt reglerna skulle exmaken rapportera till anstalten mellan 13-14. Det gjorde han inte. Men inget larm gick hos er. – Det borde ha efterlysts innan klockan 15. Och det har inte gjorts. Har ni något ansvar för det inträffade? – Nej, vad vi har att göra är en efterlysning, hur det tas emot får du fråga polisen. Men ni gjorde ingen efterlysning? – Nej, därför blir det spekulation, jag vill inte ge mig in på det med den här tragiska efterföljden. Gjorde ni fel i när ni inte gjorde en efterlysning? – Ja, med facit i hand. Men det var ju redan överspelat. Susanne dog efter klockan tre. Det är svårt att säga säkert att det är överspelat. (Här vill inte Christer Persson svara.) Kunde ni ha gjort något bättre? – Jag kan inte se det i det här fallet.
Källor: 1. Beslut från åklagarkammaren i Västerås. Susannes Freda-utredning, uppgift från polisen i Susannes socialtjänstjournaler. 2. Susannes socialtjänstjournal i Västerås. 3. Beslut från åklagarkammaren i Västerås. 4. Betalningsförelägganden mot Susanne hos Kronofogden, hennes inlagor där hon beskriver sin livssituation. Anteckningar från länsstyrelsen angående hennes ständiga oro för djuren. Skatteverket. Tingsrätten. 5. Frivårdens personutredning inför våldtäktsdomen. 6. Utskrift av Susannes klientmapp hos socialtjänsten i Kungsör. 7. Mannens verkställighetsplan, Kriminalvårdens incidentutredning. 8. Susannes samtalslistor hos operatören. Kopia av kuvertet, handlingens ärendelogg hos Kriminalvården. 9. JO-anmälan från Mälardalens kvinnofridsboende. 10. Kriminalvården, kontroll av diariet och klientakten. 11. Kriminalvårdens incidentutredning, polisens händelserapport från den 24 oktober. 12. Polisens händelserapport och förhör med poliserna ur förundersökningsprotokollet.
Övriga källor: Obduktionsrapporten, polisens förundersökningsprotokoll, journaler från kvinnojouren i Dalarna, brev från exmannen till Susanne, Susannes egna anteckningar, omfattande handlingar hos Kronofogden.
